casca | Vimedbarn.se
casca

casca

Annons

Förlossningsberättelse

Jag vet att det ekar tomt här. Och det lär det fortsätta göra. Men jag har ju typ redan skrivit min förlossningsberättelse så jag publicerar den, ocensurerad 😉 För jag vill komma ihåg alla detaljer. Så här är väggen av text:

På torsdagen den 17nde maj var vi på begravning för min farmor. Det var fruktansvärt. Inte nog med att jag tycker sånt är jobbigt oavsett så togs det till en ny nivå att sitta där höggravid. Det var en varm dag med klar himmel och strålande sol, så kyrkan var ännu varmare. Jag svettades och grät och hade ont om vartannat. Flera gånger tänkte jag att nej nu tar jag löpet och springer in och låser in mig på toaletten och skriker. Det är så många känslor som kommer på en och samma gång, som liksom inte går att ta på. Det värsta var att jag kunde inte släppa fram det för hänsyn av alla andra runt omkring. Så istället för att tänka på allt som kom upp så försökte jag styra tankarna till annat.

På minnesstunden efteråt fick jag ett hugg i magen. Vet att jag grymtade lite till och från, samtidigt som jag hade ont. Alla frågade när det var dags och jag log och svarade “imorgon”. Med alla tummar och tår hållna för att jag skulle ha rätt.

Begravningsentreprenören var övertygad om att det var en “Mary” i min mage. Jag typ suckade lite och tänkte att han hade så fel för det var en kille i min mage. Men bara baserat på att de hade kallat fostret “han” på rutinultraljudet.

Vi kom hem och förvärkarna blev mer påtagliga under kvällen.

Natten från den 17nde till den 18nde maj hade jag knappt kunnat sova tack vare förvärkarna (som jag nu vet att det var). Men vid lunch så avtog det och jag kunde sova lite. När Jesper kom hem från jobbet vid 17 så kom dock de riktiga värkarna. Jag gick in i Latensfasen.

Alltså lyckan <3 Tänk att smärta kan ge så mycket glädje. Jesper sov och jag satt på en pilatesboll och studsade medan värkarna kom.

Senare på kvällen gick slemproppen. Då ringde jag in till förlossningen, egentligen för att förbereda dem på att jag skulle komma in relativt snart. Hon jag pratade med sa att det nog var dags, kanske inte idag, men imorgon. Så jag skulle försöka sova för att ha kraft kvar dagen efter.

Jag kom på att när jag var uppe och gick så kom värkarna väldigt tätt, men när jag låg ner så kom de med 20 minuters mellanrum, eller mer. Det gjorde att jag faktiskt somnade, jag tror bestämt jag tog värkarna när jag drömde, eller halvsov, så än var de inte så kraftiga plus då att jag var rätt utmattad redan. Eftersom att det kunde variera så mellan värkarna så var jag rädd att det inte var dags på riktigt.

På morgonen minns jag inte exakt hur allt gick, men värkarna kom med 10 minuters mellanrum fram till 8-tiden då kom de allt tätare. Vi ringde till förlossningen som sa att vi var välkomna in när vi ville. Jag var ambivalent, stanna hemma eller åka in?

Vi skulle på konfirmation den dagen för min killes lillasyster. Min mamma skulle komma till oss vid 10 för att sedan gå på konfirmationen vid kl 11.

Eftersom att vi meddelade att vi inte kommer på konfirmationen började telefonerna gå lite halvt varma med frågor om hur allt gick och om vi inte svarade fick vi massa “??”. Jag sa till min kille att be dem chilla lite, och säga att VI hör av oss. Deras sms stressade mig och vi behövde ju ha telefonen för värktimern + att vi faktiskt ville ta bilder, så ville inte stänga av dem riktigt.

Jag hade bestämt mig att inte åka in för tidigt, ville vara hemma så länge som möjligt. Men ovan avgjorde saken, Vi behövde få lite lugnt och ro, slippa besök och slippa att räkna värkar själva – så vi åkte in. 

Jag började gråta i bilen, vet inte om det var att det gjorde ont eller anspänningen att 9 månaders väntan var över. Nu kom tårarna vid varje värk.

09.20 – Öppen 4-5 cm, välkommen in på förlossningsrum. 

Jag bad genast om lustgas och de frågade om jag ville bada vilket jag sa ja till. Vi fick lustgasen omgående och herregud vad allt kändes bra. Som att vända på en hand minutrarna innan då jag grät så mycket. Vi skulle få vår bebis snart <3 Jag sa till barnmorskan att det genast hjälpte med lustgasen och att värkarna gjorde inte så ont. Hon förklarade att lustgas inte var smärtlindring. Så jag förstod ju att det antagligen handlade om att jag psykiskt var så glad att få vara där så smärtan försvann nästan helt.

Vi diskuterade lite kring om jag hade andra önskemål, och jag frågade: Kommer det göra ondare än så här? Om det inte gör det så vill jag bara ha lustgas. Hon ryckte på axlarna. Hmm. Om jag kommer vilja ha något så är det EDA, men helst inte. sa jag. Det absolut bästa är att komma in med ett öppet sinne för vad som kan hända. Så vi tar allt som det kommer. Vill du ha EDA sen så säg till bara, svarade hon.

Under tiden vi pratade så mätte de bebis fosterljud och hjärtslag.

10:45 Bebis hade ett högt hjärtslag och verkar stressad. Med ordination av en läkare slår de hål på hinnan så fostervattnet avgår. Bebis hade bajsat i vattnet.

För varje gång som barnmorskan skulle kolla hur många cm jag var öppen så masserade hon samtidigt. Så vid 12-tiden var jag 6 cm öppen. När hon masserade mig så masserade hon upp mig till 7-8 cm. Alltså den “massagen” var det värsta jag har varit med om. Efter min sista massage vid 6 cm så var jag helt slut. Hon hade lika gärna kunnat hugga mig med en kniv. Allt annat var överkomligt men inte det.

Jag gick och höll monolog framför Jesper om jag skulle ta EDA eller inte. Värkarna kom så tätt nu som 4 st på 10 minuter. Så jag fick aldrig någon paus. Mellan värkarna gjorde det dessutom ont fortfarande och var inte alls som innan, då jag var normal mellan värkarna.

12:50 Ber om EDA och BM kontaktar narkosläkare.

Det skulle ta max en timme sa dem. När jag väl bestämt mig för EDA så gjorde varje värk extra ont. Jag ville ha bedövning nu nu nu. För varje värk så tänkte jag “This to shall pass” Hur ont det än gjorde så skulle detta också gå över, och det var nära. Vid detta tillfället så såg jag Jesper i ögonvrån, att det kom tårar från hans ögon. Min fina Jesper. Tänk att stå där helt maktlös och bara kolla på när jag kved. I efterhand så sa han att han grät när jag fick smärtstillande för han blev så lättad. Tror vi ska lita på Jesper i detta skedet ;).

Jag kan säga att av allt så var denna 1,5 timme som jag fick vänta på EDA var hemskt. I efterhand fick jag reda på att vår BM var riktigt upprörd och gick och kallade på narkosläkaren flera gånger.

Lagom till att jag fick ryggmärgsbedövning så bytte vi Barnmorska, och nu var det en norsktalande student som skulle ta över. Jag var inte supertaggad på en student där och då plus att jag missade endel saker hon sa tack vare språket, och smärtan. Men i efterhand så var det hur bra som helst. Att ha en student är bara positivt i bemärkelsen att de är så noggranna och omtänksamma.

Klockan var runt halv 3 när jag fick EDA och då bara låg jag och blundade och slappnade av. Pratade inte då det var för skönt att smärtan trubbades av + att jag gick in i mig själv helt. Typ nästan mediterade.

Jag gick runt lite för att få igång värkarbetet ännu mer. Skrattade lite med Jesper åt diverse pinsamma saker, Det kändes ju som jag gjorde på mig, men enligt BM-studenten hade inget hänt. Men vem bryr sig egentligen, det var bara kul att skämta om det eftersom det kan hända.

Här gick det ganska snabbt. Vid 17 började krystarbetet. På ett ganska obehagligt sätt. BM hade nog inte räknat med att det skulle ske så fort. Så hon lämnade rummet och skulle förbereda något. Varpå jag fick en krystvärk och jag tryckte på bara för kroppen ville det. Då jag gav ifrån mig ett sådant ljud kom hon inspringandes och sa lite förtivlat, “andas andas andas, håll inne krysningen, inte nu”. I efterhand så var det detta jag tyckte var mest obehagligt. Tänk om jag inte hade hållt inne.. Tänk om jag inte hade lyckats, tänk om hon inte varit där. 

Hon tillkallade på 2 barnmorskor till. De frågade hur jag ville föda. “Vad är bäst?” kontrade jag med. Bäst är på sidan, då mjukas alla delar upp och risken för att spricka är mindre. Sagt och gjort så la jag mig på sidan. Vid detta laget hade jag släppt alla hämningar. Smärtan var tillbaka men adrenalinet var så stort så jag bara tänkte att nu gäller det.

Här var jag så borta så jag trodde att de klippte upp mig i slidan, alltså haha. Jag trodde på riktigt att de bara klippte utan att säga något. Det kändes nästan så. De pratade om att “vi ska göra plats för bebisen” men då menade inte det att de klippte utan att de tog upp mitt ben på en ställning. Vet inte om det var lustgasen eller ansträngningen som gjorde att jag fick för mig saker.

Så första krystningen, andra krystningen. Så var hon där. Den finaste på hela jorden <3 Hon som vi trodde var han. 8 timmar tog förloppet efter inskrivning.

Efteråt så var allt ännu suddigare. Jag blev ihopsydd utan bedövning t.ex. Det var en upplevelse minst sagt. Jag hade spruckit grad 2. Inget konstigt och allt var riktigt bra efteråt. Inget som varken syntes eller kändes och inga komplikationer.

Jag blev efter några timmar skjutsad till BB i rullstol. Jag som trodde att själva förlossningen var prestationen. Ack så fel jag hade. Den riktiga prestationen började ju först där och då när hon var ute.

Klockan 17:19 den 19nde maj 2018, solen sken och himlen var blå. Det var en lördag. Då föddes min dotter. En frisk tjej på 53 cm och 3606 gram.

Millie Lo Mary <3

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats